Leonard Cohen - En stor man i en liten förpackning

 

När den lilla, klena mannen med det silvergråa håret, den gråa kostymen och den karaktäristiska hatten entrar scenen stiger jublet i den näst intill slutsålda Globen arenan. Den 79-åriga kanadensaren, känd för sin mörka röst, fyller hela utrymmet med sin närvaro och karisma och när han börjar sjunga tystnar salen som i ett trollslag. 

Leonard Cohens fans har i första hand kommit för att lyssna, inte för att se någon påkostad show. För den existerar inte. Scenrekvisitan är minimal. Förutom instrument och mikrofoner finns två stolar på scenen, ämnade för gitarristen och violinisten. I bakgrunden finns några strålkastare som kastar olika färgers bakgrundsljus på de långa gardinerna som hänger bakom orkestern. Det är allt. Cohen har alltid förlitar sig på musikens kraft. Att han, tillsammans med sina skickliga musiker ska leverera det som publiken kommit på plats för. Och visst levererar han. Igen.

Publiken lyssnar andäktigt och tystnaden bryts bara av applåder och uppskattande visslingar mellan låtarna. Konserten är skickligt uppbyggd med de gamla och mest kända låtarna som grund, varvat med några nyare låtar då och då. Och även om man inte känner igen alla hans nya låtar så känner man definitivt igen det typiska Cohen soundet och låtarna smälter samman till en harmonisk helhet. 

Alla hans mest älskade klassiker avlöser varandra, en after en. Dance me to the end of love, Bird on the wire, Everybody knows, Suzanne, Chelsea Hotell, The Partisan, I'm your man, Hallelujah och Take This Walz flyter ut som ett musikaliskt pärlband över salen. Bland de nya låtar är det kanske Darkness och Amen som utmärker sig mest. Och publiken tackar med stående ovationer och Cohen blir inklappad inte mindre än fyra gånger. I encoren får man höra bland annat Famous Blue Raincoat, So Long, Marianne, First We Take Manhattan, I Tried To Leave You och Closing Time. Old Ideas World Tour 2013 bjuder på dryga 3 timmar underhållning och totalt 28 låtar. 

Det är något magiskt över Cohen när han uppträder. Han sjunger med en djup känsla, ofta sittande på knä på golvet eller med ögonen slutna, och hela hans kropp ger uttryck för de ord han sjunger. Hans scennärvaro är total.

Hans ödmjukhet på scenen, både inför sina fans och inte minst inför sina musiker är iögonfallande. Han ger givmilt plats åt sina musiker att turvis få stå i strålkastarljuset. När någon spelar ett solo ställer sig Cohen i bakgrunden och tar vördnadsfullt av sig hatten medan solot pågår. När det avslutas, bugar han av respekt och presenterar musikern för publiken. Även körsångerskorna har fått sina alldeles egna nummer de sjunger utan Cohens medverkan. Hans långvariga co-writer och körsångare Sharon Robinsons nummer Alexandra Leaving får ragen att resa sig av välbehag, likaså systrarns Webbs tolkning av If it be your will. Det är inte ofta man ser att stjärnan ger så mycket plats åt sina musiker och bakgrundssångare, men Cohen är en tillräckligt stor personlighet för att ha råd med det. 

Även om Leonard Cohen närmar sig 80 år känns han starkare och skarpare än någonsin. Hans röst har pondus och styrkan i hela hans väsen är otrolig för hans ålder. Han småspringer in på scenen och dansar och hoppar fölhopp när han går ut. Trots den 15 år långa pausen Cohen hade med början från 1993 har inte minskat hans popularitet. När han gjorde comeback 2008 hade fansen inte glömt och idag är Leonard Cohen minst lika populär som han var innan den långa pausen. En popularitet man kan se på de fyllda arenorna, trots att Cohen har turnerat flitigt de senaste åren. 

Och som sagt - Cohen levererade igen. För min del var det min sjätte Leonard Cohen konsert och hittills den bästa. Fortsätter Cohen att turnera i Norden så var det här definitivt inte min sista konsert. Så länge han orkar så orkar jag. Men man vet ju aldrig när det tar slut. Så som Cohen själv sa när han började sin konsert: 

"We never know if we'll meet again. But I promise you that I'll give you the best I have tonight"

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: Frends Arena, Leonard Cohen, Stockholm;

Kommentera inlägget här :