Stora Karlsö, del 1 - Naturen

 

Stora Karlsö – ett himmelrike kallade konstnären Lena Wennerstén sin utställning med oljemålningar i restaurangen på Stora Karlsö. Och visst känns ön som ett litet paradis när man möts av det fantastiska landskapet med de branta klippväggarna, den småsteniga vita stranden och den nästintill trädlösa heden. Det är så långt ifrån det man är van vid att det känns nästan omöjligt att förstå att man fortfarande är kvar i Norden.

Stora Karlsö är en rest av ett urtida korallrev som omvandlats till kalksten. När ön steg upp ur havet för mer än 11 tusen år sedan började kalkstensklippan påverkas av vädrets makter vilket har gett ön dess karaktäristiska utseende. Branta klippväggar vetter mot norr, öst och väst och vid foten av klippbranterna finns grusiga klapperstränder. De märkligt formade stoder, som stiger upp ur havet, kallas raukar. Det är revkalksten som bildats där korallrev en gång funnits, och som är mycket hårdare än den vanligare, lagrade kalkstenen. Vissa av dessa raukar har utformats som portar. En av dessa raukportar är Hessleby läde. Går man genom denna port rätt dag, rätt tid, åt rätt håll och med rätt inställning blir man 10 år yngre. Går man däremot genom porten på fel dag, fel tid, åt fel håll och med fel inställning blir man 10 år äldre. Jag vågade inte ta risken.

 

Hesselby läde
 
 
 
Raukar består av revkalksten som bildats där korallrev en gång funnits,
och som är myckethårdare än den vanligare, lagrade kalkstenen.
 
 
 
Hien med sina raukar i förgrunden och klipputskottet Spangar i bakgrunden.
 
 
 
 
 

Den nästan 1,2 hektar stora ön domineras av en hästskoformad platå vars högsta del når 51,6 meter över havet. Platån är ett alvar - en nästan trädlös gräshed som är formad av långvarigt fårbete. Alvarmarken är en ovanlig naturtyp och finns bara på några ställen i världen, däribland Öland och Gotland. Utmärkande för alvar är den plana marken på en kalkberggrund med ett tunt eller inget jordtäcke. När fårbetet var förbjudet mellan 1887 och 1995 höll heden på att växa igen. 1995 startade ett mångårigt röjningsprojekt och samtidigt upphävdes betesförbudet. Idag betar fåren på ön hela sommarperioden och hämtas hem först på hösten. På ön finns också rikligt med harar. Orädda sitter de på stigarna i eller någon buske och nyfiket följer med förbipasserande turister. På hösten ordnas harjakt för att hålla harbeståndet i styr. Med jämna mellanrum planteras nya harstammar på ön för att undvika inavel.

 
 
I skymningen stöter man på harar lite överallt.
 
 
 
Den nästan trädlösa gräsheden som är formad av långvarigt fårbete.
 
 
 
Nyfikna och relativt orädda poserar hararna även dagtid.
 
 
 
Även fåren är vana med människor
 
 
 
Heden i blå timmen.
 
 
 
Gotlandsfår på sommarbete. 
 
  

Mellan öns nordligaste klipputskott Spangar, Milsnabb och Utfall ligger de två vikarna Hien och Norderhamn. Hien betyder gömställe och beskriver väl den vik som är den mest vindskyddade platsen på ön. Uppe på klippväggen utmed Hien finns en minnestavla, tillägnad eldsjälen Willy Wöhler som tog första initiativet till att göra Stora Karlsö till ett naturskyddsområde. Han reagerade på den rovjakt som nästan utrotade sillgrisslan under andra halvan av 1800-talet och enligt hans anteckningar fanns det bara ett tjugotal sillgrisslepar kvar på ön 1880. Tillsammans med några andra intresserade bildade han Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag. Bolaget, som också kallas Karlsöklubben, arbetade för att hålla ön fri från mänsklig påverkan. För att samla in pengar för att köpa beteslotterna av de gotländska bönderna planterade man in hare på ön och ordnade harjakter. Efterhand lyckades man köpa upp nästan hela ön, bara ett område förblev i privat ägo. Därmed kunde man reglera jakt och bete, vilket innebar att världens nästäldsta naturskyddsområden hade inrättats. Bara Yellowstone i USA är äldre.

 
 
Hien är den mest skyddade viken på ön.
 
 
 
Han bevarade åt kommande släkten CARLSÖ NATURLIV
står det på minnesplattan tillägnad tyskfödda Willy Wöhler.
 
 
 
I Hien lät Karslöklubben bygga några stugor, som idag används till övernattning för turister.
 
 

Via Norderslätt, som i terrasser sluttar ned mot vattnet kan man ta sig ner till Norderhamn. Det var där de första människorna tog i land när de kom till Stora Karlsö för närmare 9500 år sedan. På grund av sitt skyddade läge blev viken och området innanför ett basläger för besökarna på ön. Här byggde de gotländska bönderna sina övernattningsbodar när de kom för att se till sina får eller fiska i de fiskerika vattnen runt Stora Karlsö. Av det fiskeläge som växte fram under början av 1800-talet med ett 80-tal bodar, finns det bar två bodar kvar idag: stenboden Mosebod och träboden Herrbodi.

 
Norderhamn är knutpunkten för all service som finns på ön.
 
 
 
Mosebod står på den enda beteslott som Karlsöklubben
inte äger. Den kunde inte köpas upp, eftersom ägaren var försvunnen.
 
 
 
Färjan Stora Karlsö kör flera turer per dag under säsongen och tar i hamn i Norderhamn
 
 
 
Längs öns sydöstra strand ligger Svarthällar, ett ca 1 km långt raukfält. I väster och nordost stupar strandklintar brant ned mot havet. I öns klintar finns ett 30-tal grottor, av vilka några är mer än 20 m djupa.

Längs öns västsida ligger fågelbergen där tusentals sillgrisslor och tordmular häckar varje försommar. Öns tredje alkfågel, tobisgrisslan, har minskat kraftigt sedan 1970-talet och i år häckade bara 8 par på ön. Det har blivit något av en turistattraktion att runt midsommaren beskåda när sillgrisslans ungar kastar sig nerför de branta klippväggarna för att ta sig ner till havet. Hoppet är vådligt med tanke på att ungarna inte kan flyga. Från upp till 40 meters höjd faller de rakt ner på den steniga stranden. Bara ett fåtal lyckas landa i vattnet. Tack vare en mjuk fettreserv och ett ännu mjukt skelett klarar sig de flesta ungar oskadda från hoppet. I samband med att ungarna lämnar klipphyllan sker också ringmärkningen av fåglarna. Ringmärkning av fåglar har skett på ön i unika serier ända sedan 1910-talet.

För närvarande pågår flera forskningsprojekt på ön, däribland ett havsfågelprojekt som studerar sillgrissla, tordmule, silltrut, gråtrut och storskarv. Genom havsfågelforskningen strävar man till att få en helhetsbild av Östersjöns ekosystem och därmed kunskap om hur Östersjön långsiktigt bör förvaltas. 

 

 Det är bland annat här, under fyrplatån, som sillgrisslorna häckar på försommaren.

 

 Fågelbergen i augusti. Inte en sillgrissla så långt ögat kan nå.
 
 
 
SIllgrisslor. Bild: Stora Karlsö
 
 
Taggar: Fyren, Gotland, Naturreservat, Stora Karlsö;

Kommentera inlägget här :