Vann e Jepo?

 
 
I fjol sökte man Nissi - i år sökte man Jepo. Och vad hittar man?
 
Jo, till antalet ett av dom minsta revygäng jag någonsin upplevt i Jeppo som bland annat är på älgjakt, visar allt, möter SSS, ger varandra en hjälpande hand vid pissrännon, söker kläderna, filosoferar om pridefestivalen och mycket mer. 
 
Fjolårets revy var för mig riktigt bra underhållning med ett gäng glada och duktiga amatörer som både sjöng och spelade bra. Det samma kan jag inte säga om årets revy. För idag kan jag inte prata om ett gäng glada amatörer - det var mera än så. Mycket mera än så, faktiskt. Idag pratar jag hellre om ett glatt och duktigt, och framför allt jämt gäng skådespelare och sångare.
 
Jag tror jag vågar vända en uppskattande blick mot regissören Göran Sjöholm, som andra året i rad lotsar gänget i Jeppo. Sjöholm har tagit Jepporevyn till en helt ny dimension och han håller på att slipa gänget till riktiga diamanter. Och upplägget har man lyckats med perfekt. I stället för att ha första akten med sketcher och andra akten som ett enda långt teaterstycke så består båda akterna nu av korta sketcher. Mycket bra utveckling. Nu hinner man aldrig bli uttråkad. I stället känns det som om tiden går nästan för fort.
 
Man har också byggt upp storylinen på ett sätt som gör att man tidigt lyckas fånga publikens intresse och avslutar med den absolut roligaste sketchen. Fjolårets gangstergäng som i år ligger och filosoferar om pridefestivalen och flyktingar biter sig fast som spanska flugan och fortsätter att kittla skrattnerverna ända fram till hemdörren. För jag satt faktiskt och småfnittrade för mig själv hela vägen från Jeppo och hem till Vasa. Så dom några vitsar som inte riktigt öppnade sig för mig fick alltså inte plats i mitt minne. Genialt.
 
Att antalet skådespelare var endast åtta stycken, fyra damer och fyra herrar, bekräftar bara regeln att det inte är kvantiteten utan kvaliteten som är avgörande när man vill göra bra revy. Med tanke på att det i detta lilla gäng dessutom fanns två nya ansikten, gjorde deras insats ännu mera anmärkningsvärd.
 
I ett så litet, duktigt och jämt gäng är det svårt att lyfta fram någon stjärna. Alla var små stjärnor i sina egna roller. Trots det kan jag inte låta bli att nämna Mats Julin, som är något av ett stjärnskott i revysammanhang. Bara andra året i truppen och redan har han hoppat in i Stefan Sandins ena stövel och travar runt på scenen som om han aldrig gjort nåt annat. Sandin får se upp så att han inte förlorar även den andra stöveln och samtidigt titeln Mr Jepporevy.... för Julin är briljant.
 
I kampen damer mot herrar blir det oavgjort. Damerna vinner med sången medan herrarna har dom roligaste sketcherna.
 
Men nu är det tyvärr slut. Den som inte har fått ändan ur vagnen och tagit sig ända till Uf Lokalen i Jeppo får faktiskt skylla sig själv. Dom har verkligen gått miste om något, för det här var bra. Mycket bra. Kanske den bästa Jepporevyn jag någonsin har sett. Jag hoppas verkligen att samma trupp fortsätter även nästa år - med Göran Sjöholm som gangsterledare.
 
Så, utan tvekan har Jepo hittats. 
 
Men vann var Jepobåoan?
 
 
Årets revygäng på åtta personer.
 
 
 
Va glor ni på - klart man slänger kläderna när man ska i bastun.
 
 
 
Fornforskaren som hittade Jepo.
 
 
 
Klart att Soini, Sipilä och Stubb också är med på ett hörn.
 
 
 
Gangstergänget bjöd på den roligaste sketchen.
 
 
 
 
I rollerna:
Mats Julin
Victoria Lassander-Sandin
Timo Lehtonen
Fredrika Lund
Fred Lundqvist
Terese Lundqvist-Eklund
Ida Sandin
Stefan Sandin
 
Musik:
Macke Söderström
Oskar Sandin
 
Regi och visuell utformning:
Göran Sjöholm
Taggar: Jeppo, Jeppo UF, Jepporevy, Vann e Jepo?, revy, teater;

När kungen kom till stan

 
 
 
Vasa Arena var till bredden fylld med entusiastiska fans när Jari Sillanpää tog sin självklara plats i rampljuset. Han är ju trots allt kung. Tangokung. Anno 1995.
 
Det var en efterlängtad konsert. Biljetterna hade sålts slut på nolltid och förväntningarna var därför höga både hos mig och många i publiken när han drog igång med en cover på Cheeks låt Liekeissä. Eldpelare spottade lågor högt upp mot taket och orkestern gav sitt bästa. Fansen gungade i takt med musiken. Händerna lyftes mot taket och mobiltelefonerna gick heta när den forna tangokungen skulle förevigas.
 
Efter rivstarten med Cheek blev det en blandning av gamla och nya Sillanpää-låtar. Publiken fick själv sjunga Satulinna och Sillanpää fyllde i med en latinoinspirerad version när publiken var klar med sin version. Andra gamla örhängen han lyfte upp ur naftalinet var bland annat Kaduilla tuulee och Valkeaa unelmaa - den förstnämnda i någonslags reggaeversion och den andra, tack och lov, som originalet. 
 
En hel del låtar kom från den senaste skivan Rakkaudella merkitty mies, som kom 2014. Förutom titellåten fick publiken höra Tanssii kuin John Travolta, Elämäsi tärkein ilta, Malagaan och så den nya superhiten Sinä ansaitset kultaa, med nästan 5 miljoner klick på Youtube.
 
Encore. Gagnam style. På pricken en timme Jari Sillanpää. Sen var det slut.
 
Var jag imponerad? Nej. Var jag besviken? Ja, kanske lite.
 
Sillanpää är en otroligt duktig sångare och en karismatisk och roande artist. Men varken eldshowen, girlangerna och serpentinerna som regnade från taket eller ens artisten själv fick den där euforiska känslan att infinna sig. Inte ens entusiasmen. Det var något som fattades.
 
Kanske var det själva stämningen i hallen som tog kol på konsertkänslan och man kände det mera som om man hamnat som åskådare på en lillajulfest där Jari Sillanpää blivit inbjuden att sköta (bakgrunds)musiken. Ibland blev det nästan för mycket spring, dans, diskussioner och selfies bland publiken på golvet för att åskådarna på läktarna skulle ha fått ro att verkligen sitta och lyssna. Men i ärlighetens namn så hade inte arrangörerna gjort reklam för evenemanget som en konsert utan som ett specialevenemang. Så jag ska inte klaga. Och alla på golvet verkade i alla fall ha jätte kul.
 
Kanske hade jag också lite andra förväntningar på repertoaren. Jag gillar inte dom nya, latino- och reggaeinspirerade versionerna av hans gamla låtar. Och Gangnam style? Va i hela friden hade den där att göra? Hade hellre sett att han satt krutet på gamla godingar i stället, som till exempel Pidä minusta kii, Kaunis ikävä, Jean och inte minst en av hans absolut vackraste sånger Eiliseen. Men man kan ju inte förvänta sig att få plats med alla låtar om man blir bjuden på prick 1 timme Jari Sillanpää.
 
Nej - verkligheten och förväntningarna möttes inte riktigt denna gång. Men jag fortsätter att gilla Jari Sillanpää.
 
Han är ju trots allt Kung!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Och här kommer mina Sillanpää favoriter - all time!
 
 
 
 
 
Taggar: Jari Sillanpää, Vaasa areena, Vasa arena, konsert, vaasan sport, vasa sport;