När kungen kom till stan

 
 
 
Vasa Arena var till bredden fylld med entusiastiska fans när Jari Sillanpää tog sin självklara plats i rampljuset. Han är ju trots allt kung. Tangokung. Anno 1995.
 
Det var en efterlängtad konsert. Biljetterna hade sålts slut på nolltid och förväntningarna var därför höga både hos mig och många i publiken när han drog igång med en cover på Cheeks låt Liekeissä. Eldpelare spottade lågor högt upp mot taket och orkestern gav sitt bästa. Fansen gungade i takt med musiken. Händerna lyftes mot taket och mobiltelefonerna gick heta när den forna tangokungen skulle förevigas.
 
Efter rivstarten med Cheek blev det en blandning av gamla och nya Sillanpää-låtar. Publiken fick själv sjunga Satulinna och Sillanpää fyllde i med en latinoinspirerad version när publiken var klar med sin version. Andra gamla örhängen han lyfte upp ur naftalinet var bland annat Kaduilla tuulee och Valkeaa unelmaa - den förstnämnda i någonslags reggaeversion och den andra, tack och lov, som originalet. 
 
En hel del låtar kom från den senaste skivan Rakkaudella merkitty mies, som kom 2014. Förutom titellåten fick publiken höra Tanssii kuin John Travolta, Elämäsi tärkein ilta, Malagaan och så den nya superhiten Sinä ansaitset kultaa, med nästan 5 miljoner klick på Youtube.
 
Encore. Gagnam style. På pricken en timme Jari Sillanpää. Sen var det slut.
 
Var jag imponerad? Nej. Var jag besviken? Ja, kanske lite.
 
Sillanpää är en otroligt duktig sångare och en karismatisk och roande artist. Men varken eldshowen, girlangerna och serpentinerna som regnade från taket eller ens artisten själv fick den där euforiska känslan att infinna sig. Inte ens entusiasmen. Det var något som fattades.
 
Kanske var det själva stämningen i hallen som tog kol på konsertkänslan och man kände det mera som om man hamnat som åskådare på en lillajulfest där Jari Sillanpää blivit inbjuden att sköta (bakgrunds)musiken. Ibland blev det nästan för mycket spring, dans, diskussioner och selfies bland publiken på golvet för att åskådarna på läktarna skulle ha fått ro att verkligen sitta och lyssna. Men i ärlighetens namn så hade inte arrangörerna gjort reklam för evenemanget som en konsert utan som ett specialevenemang. Så jag ska inte klaga. Och alla på golvet verkade i alla fall ha jätte kul.
 
Kanske hade jag också lite andra förväntningar på repertoaren. Jag gillar inte dom nya, latino- och reggaeinspirerade versionerna av hans gamla låtar. Och Gangnam style? Va i hela friden hade den där att göra? Hade hellre sett att han satt krutet på gamla godingar i stället, som till exempel Pidä minusta kii, Kaunis ikävä, Jean och inte minst en av hans absolut vackraste sånger Eiliseen. Men man kan ju inte förvänta sig att få plats med alla låtar om man blir bjuden på prick 1 timme Jari Sillanpää.
 
Nej - verkligheten och förväntningarna möttes inte riktigt denna gång. Men jag fortsätter att gilla Jari Sillanpää.
 
Han är ju trots allt Kung!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Och här kommer mina Sillanpää favoriter - all time!
 
 
 
 
 
Taggar: Jari Sillanpää, Vaasa areena, Vasa arena, konsert, vaasan sport, vasa sport;

Kommentera inlägget här :