När kungen kom till stan

 
 
 
Vasa Arena var till bredden fylld med entusiastiska fans när Jari Sillanpää tog sin självklara plats i rampljuset. Han är ju trots allt kung. Tangokung. Anno 1995.
 
Det var en efterlängtad konsert. Biljetterna hade sålts slut på nolltid och förväntningarna var därför höga både hos mig och många i publiken när han drog igång med en cover på Cheeks låt Liekeissä. Eldpelare spottade lågor högt upp mot taket och orkestern gav sitt bästa. Fansen gungade i takt med musiken. Händerna lyftes mot taket och mobiltelefonerna gick heta när den forna tangokungen skulle förevigas.
 
Efter rivstarten med Cheek blev det en blandning av gamla och nya Sillanpää-låtar. Publiken fick själv sjunga Satulinna och Sillanpää fyllde i med en latinoinspirerad version när publiken var klar med sin version. Andra gamla örhängen han lyfte upp ur naftalinet var bland annat Kaduilla tuulee och Valkeaa unelmaa - den förstnämnda i någonslags reggaeversion och den andra, tack och lov, som originalet. 
 
En hel del låtar kom från den senaste skivan Rakkaudella merkitty mies, som kom 2014. Förutom titellåten fick publiken höra Tanssii kuin John Travolta, Elämäsi tärkein ilta, Malagaan och så den nya superhiten Sinä ansaitset kultaa, med nästan 5 miljoner klick på Youtube.
 
Encore. Gagnam style. På pricken en timme Jari Sillanpää. Sen var det slut.
 
Var jag imponerad? Nej. Var jag besviken? Ja, kanske lite.
 
Sillanpää är en otroligt duktig sångare och en karismatisk och roande artist. Men varken eldshowen, girlangerna och serpentinerna som regnade från taket eller ens artisten själv fick den där euforiska känslan att infinna sig. Inte ens entusiasmen. Det var något som fattades.
 
Kanske var det själva stämningen i hallen som tog kol på konsertkänslan och man kände det mera som om man hamnat som åskådare på en lillajulfest där Jari Sillanpää blivit inbjuden att sköta (bakgrunds)musiken. Ibland blev det nästan för mycket spring, dans, diskussioner och selfies bland publiken på golvet för att åskådarna på läktarna skulle ha fått ro att verkligen sitta och lyssna. Men i ärlighetens namn så hade inte arrangörerna gjort reklam för evenemanget som en konsert utan som ett specialevenemang. Så jag ska inte klaga. Och alla på golvet verkade i alla fall ha jätte kul.
 
Kanske hade jag också lite andra förväntningar på repertoaren. Jag gillar inte dom nya, latino- och reggaeinspirerade versionerna av hans gamla låtar. Och Gangnam style? Va i hela friden hade den där att göra? Hade hellre sett att han satt krutet på gamla godingar i stället, som till exempel Pidä minusta kii, Kaunis ikävä, Jean och inte minst en av hans absolut vackraste sånger Eiliseen. Men man kan ju inte förvänta sig att få plats med alla låtar om man blir bjuden på prick 1 timme Jari Sillanpää.
 
Nej - verkligheten och förväntningarna möttes inte riktigt denna gång. Men jag fortsätter att gilla Jari Sillanpää.
 
Han är ju trots allt Kung!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Och här kommer mina Sillanpää favoriter - all time!
 
 
 
 
 
Taggar: Jari Sillanpää, Vaasa areena, Vasa arena, konsert, vaasan sport, vasa sport;

Lars Winnerbäck - kom, sjöng och vann publikens hjärta.

 
 
En man. En gitarr. Ett munspel. Det var huvudingredienserna för att publiken skulle få vad dom kommit för. Och visst levererade Lars Winnerbäck. Inför en fullsatt gympasal, bland ribbstolar och korgbollskorgar i Övningsskolan i Vasa, uppförde Winnerbäck sina låtar till en hänförd publik. Först ensam i de tre första låtarna, sedan i sällskap av Annika Granlund Jonsson och ­Johan Persson.
 
Det var många låtar man hade kunnat lyfta upp som mästerverk. Inte en enda tråkig låt fanns med i repertoaren. Men för mig knottrade sig huden lite extra när han framförde Vi åkte aldrig ut till havet, Södermarken och självklart en av hans största örhängen och hans första encore låt Om du lämnar mig nu. Hans enkla sätt att berätta sina historier gör att igenkänningsfaktorn är hög hos publiken. Hans trovärdighet både till det yttre och hans sätt att framföra sina texter har samtidigt också blivit hans varumärke. Den enkla grabben från medelklassfamiljen som så många kan identifiera sig med.
 
Det var första gången Winnerbäck var på turné i FInland och man undrar varför det tagit så länge för arrangörerna att få honom till den här sidan av Östersjön. För Österbotten har väntat på honom. Länge. Och det märktes. För det var ingen likgiltigt publik som hade tagit sig ut denna fredags kväll. Igenkännande utrop och applåder ljöd i salen när Winnerbäck framförde en blandning av både gammalt och nytt. Två gånger blev han högljutt inapplåderad tillbaka på scenen. Som ett tecken på den uppskattning publiken kände för att han äntligen var här.
 
Tack Lars Winnerbäck - för en minnesvärd fredagskväll i oktober. I Vasa. I Finland.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: FInland, Koncert, Lars WInnerbäck, Om du lämnar mig nu, Vasa, konsert, Övningsskolan;

Leonard Cohen - En stor man i en liten förpackning

 

När den lilla, klena mannen med det silvergråa håret, den gråa kostymen och den karaktäristiska hatten entrar scenen stiger jublet i den näst intill slutsålda Globen arenan. Den 79-åriga kanadensaren, känd för sin mörka röst, fyller hela utrymmet med sin närvaro och karisma och när han börjar sjunga tystnar salen som i ett trollslag. 

Leonard Cohens fans har i första hand kommit för att lyssna, inte för att se någon påkostad show. För den existerar inte. Scenrekvisitan är minimal. Förutom instrument och mikrofoner finns två stolar på scenen, ämnade för gitarristen och violinisten. I bakgrunden finns några strålkastare som kastar olika färgers bakgrundsljus på de långa gardinerna som hänger bakom orkestern. Det är allt. Cohen har alltid förlitar sig på musikens kraft. Att han, tillsammans med sina skickliga musiker ska leverera det som publiken kommit på plats för. Och visst levererar han. Igen.

Publiken lyssnar andäktigt och tystnaden bryts bara av applåder och uppskattande visslingar mellan låtarna. Konserten är skickligt uppbyggd med de gamla och mest kända låtarna som grund, varvat med några nyare låtar då och då. Och även om man inte känner igen alla hans nya låtar så känner man definitivt igen det typiska Cohen soundet och låtarna smälter samman till en harmonisk helhet. 

Alla hans mest älskade klassiker avlöser varandra, en after en. Dance me to the end of love, Bird on the wire, Everybody knows, Suzanne, Chelsea Hotell, The Partisan, I'm your man, Hallelujah och Take This Walz flyter ut som ett musikaliskt pärlband över salen. Bland de nya låtar är det kanske Darkness och Amen som utmärker sig mest. Och publiken tackar med stående ovationer och Cohen blir inklappad inte mindre än fyra gånger. I encoren får man höra bland annat Famous Blue Raincoat, So Long, Marianne, First We Take Manhattan, I Tried To Leave You och Closing Time. Old Ideas World Tour 2013 bjuder på dryga 3 timmar underhållning och totalt 28 låtar. 

Det är något magiskt över Cohen när han uppträder. Han sjunger med en djup känsla, ofta sittande på knä på golvet eller med ögonen slutna, och hela hans kropp ger uttryck för de ord han sjunger. Hans scennärvaro är total.

Hans ödmjukhet på scenen, både inför sina fans och inte minst inför sina musiker är iögonfallande. Han ger givmilt plats åt sina musiker att turvis få stå i strålkastarljuset. När någon spelar ett solo ställer sig Cohen i bakgrunden och tar vördnadsfullt av sig hatten medan solot pågår. När det avslutas, bugar han av respekt och presenterar musikern för publiken. Även körsångerskorna har fått sina alldeles egna nummer de sjunger utan Cohens medverkan. Hans långvariga co-writer och körsångare Sharon Robinsons nummer Alexandra Leaving får ragen att resa sig av välbehag, likaså systrarns Webbs tolkning av If it be your will. Det är inte ofta man ser att stjärnan ger så mycket plats åt sina musiker och bakgrundssångare, men Cohen är en tillräckligt stor personlighet för att ha råd med det. 

Även om Leonard Cohen närmar sig 80 år känns han starkare och skarpare än någonsin. Hans röst har pondus och styrkan i hela hans väsen är otrolig för hans ålder. Han småspringer in på scenen och dansar och hoppar fölhopp när han går ut. Trots den 15 år långa pausen Cohen hade med början från 1993 har inte minskat hans popularitet. När han gjorde comeback 2008 hade fansen inte glömt och idag är Leonard Cohen minst lika populär som han var innan den långa pausen. En popularitet man kan se på de fyllda arenorna, trots att Cohen har turnerat flitigt de senaste åren. 

Och som sagt - Cohen levererade igen. För min del var det min sjätte Leonard Cohen konsert och hittills den bästa. Fortsätter Cohen att turnera i Norden så var det här definitivt inte min sista konsert. Så länge han orkar så orkar jag. Men man vet ju aldrig när det tar slut. Så som Cohen själv sa när han började sin konsert: 

"We never know if we'll meet again. But I promise you that I'll give you the best I have tonight"

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: Frends Arena, Leonard Cohen, Stockholm;