Sommaräventyr på Åland, del 3 - Picknick på Kobba Klintar

 
 
 

Har man åkt med båt till Mariehamn har man troligen åkt förbi Kobba Klintar, som ligger ett stenkast från Mariehamn. På de karga klipporna ligger den lilla vita lotsstugan som byggdes 1862 för att assistera in fartygen till Västhamn. Lotsstugan var från början målad i en gulaktig färg och har först senare fått den vita färgen.

Lotsarnas uppgift var att lotsa in fartyg till Västhamn, Rödhamn och Hammarudda. Varje lots skulle också ansvara för ett visst antal remmare, som skulle underhållas. I början sköttes lotsarbetet med egna båtar tills en lotskutter anskaffades 1901.

Så småningom ökade behovet av arbetsutrymme och man behövde också en större mistluranläggning för att hjälpa fartygen att hitta rätt i dimman. 1910 byggdes den större lotsstugan som kan ses som ett enormt skal för mistluranläggningen, som vätter ut mot balkongen där lotsarna kunde stå och spana ut över havet. Idag står en lots av trä och spejar över Ålands hav - ett konstverk gjort av Juha Pykäläinen.

Den första mistluren hade byggts i en vitmålad båk, som byggdes under åren 1862-1863. Båken hade fungerat som ett landmärke för sjömännen. Efter att det nya lotshuset stod klart målades båken röd. Den revs 1954 men byggdes upp igen 2012 på samma ställe och i samma stil men i modern tappning med både fönster och inredning. Den används idag som festlokal och kan hyras av allmänheten.

1972 lades lotsstationen ned. Idag drivs Kobba Klintar av föreningen Kobba Klintars Vänner r.f. som ser till att byggnaderna hålls i skick och arrangera driften så att lotsstationen kan hållas öppet för allmänheten.

Kobbe Klintar har blivit ett populärt utflyktsmål för både turister men speciellt för ålänningarna. I gamla lotsstugan drivs Kobba café & sjömansbar, som är öppet under sommarsäsongen. I Kobbabåken ordnar man utställningar och den kan även hyras för privata tillställningar. Under sommarperioden ordnas där även konserter och andra evenemang. Byggnaden rymmer 60 sittande och 140 minglande gäster och bjuder på en fantastisk utsikt genom panoramafönstret när färjorna passerar utanför.

Picknick på Kobba Klintar får plats 3 på min åländska favoritlista.

 

 Den gamla och nya lotsstationen samt den nya båken. 
 
 
Naturstigen på Kobba Klintar är ett trevligt tidsfördriv. Men akta allt levande.
 
 
Det finns många ställen där man kan sitta och ta igen sig.
 
 
Den nya lotsstationen byggdes 1910.
 
 
En av Juha Pykäläinens bestående konstverk på Kobba Klinta.
 
 
I båken kan man se när passagerarfärjorna åker förbi.
 
 
Fågellivet är rikt på kobbarna.
 
 
 
 
 
Hamnen renoverades 2007 och har plats för ca 20 båtar
 
 
Det går bra att ta sig fram tack vare de byggda ramperna.
 
 
Konstnären är också han ett hantverk av Juha Pykäläinen.
 
 
I gamla lotsstugan ligger Kobba café & sjömansbar
 
 
Två ålänningar på utflykt
 
 
Marhällans fyr utanför Kobba Klintar
 
 
Vinden ligger på
 
 
 
 
 
 
Taggar: Båken, Juha Pykäläinen, Kobba Café, Kobba Klintar, Lotsstation, Mariehamn, Picknick, Visit Åland, utflykt, Åland;

Sommaräventyr på Åland, del 2 - I Stormskärs Majas fotspår

"Det har gällt att gå framåt i stormens spår,
att i fortsättningen bära livet vidare,
som en förpliktelse mot dem som havet tagit och behållit i sin famn"

- Anni Blomqvist, 1989 -

 

En av de mäktigaste upplevelserna under min Ålands visit var besöket till Skrivarhemmet Strömmen. Det var här författaren Anni Blomqvist bodde och skrev böckerna om bland annat Stormskärs Maja! Idag fungerar huset som författarhem och museum.

Skrivarhemmet Strömmen får plats nummer två på min favoritlista.

 

 
 
 
 

Det var en mulen och blåsig dag vi besökte Simskäla. Ett väder som fick mig att få en liten, liten inblick i hur det kunde kännas att bo här. Ute på de karga klipporna tog vinden tag i kläderna som fladdrade på min kropp och varligt svalkade den sommarvarma huden på de bara benen. Nu var det början av juli och jag kunde känna vindens kraft - hur hade det då inte känts en vinterdag med storm och minusgrader. Det är svårt att föreställa sig.

En som vet hur det är att bo på Simskäla är journalisten Ann-Gerd Steinby, som bott 18 år i Skrivarhemmet Strömmen, som är författare Anni Blomqvists hem i Simskäla. Hon fungerar som guide på Strömmen och är något av en expert på Anni Blomqvist. Förutom att hon träffat Anni vid flera tillfällen så har hon även skrivit två biografier om författaren. Det är med inlevelse men även nykter realism hon berättar om Anni Blomqvist och hennes liv.

 

Skrivarhemmet Strömmen ägs i dag av Ålands kulturstiftelse som upprätthåller huset som författarbostad och museum
 

Det var här på Simskäla som författaren Anni Blomqvist föddes och levde hela sitt liv bland kobbar och skär, med havet utanför sitt fönster. Det var också här hon miste hela sin familj. Först tvillingflickorna, som föddes för tidigt. Sen sin man Valter och äldste sonen Tommy, som blev offer för havets stormar när deras båt förliste under en fisketur 1961. Slutligen den yngste sonen Bengt, som även han fick sätta livet till under en fisketur 1987.

Anni Blomqvist föddes på Östergårds 1909, ett litet skärgårdshemman på Simskäla, nordost om fasta Åland. Anni var äldst av de tio barnen och förutom föräldrarna Viktor och Anna Karlsson bodde även mormor på gården. Anni gick fyra år i folkskolan och därefter en kurs i sömnad, för att kunna hjälpa till att dryga ut familjens kassa. Blomqvist har beskrivit sin barndom som bekymmerslös, trots att barnen tidigt fick börja hjälpa till i hemmet.

1936 gifte hon sig med den stiliga sjömannen Valter Blomqvist. Stenby berättar hur den långe och ståtlige Valter ofta var sällskapets mittpunkt och den som gärna höll låda på fester medan den lilla och späda Anni var mera tystlåten och osynlig, men som samtidigt också höll pli på sin man. Strömma, en gammal torpartomt, hade tillfallit Östergårds och där byggde maken så småningom ett hus där familjen försörjde sig på småbruk, fraktsegling och så småningom även laxfiske.

- Där ser ni en bild av Valter, en av de få som finns, säger Steinby och pekar på ett av fotografierna på väggen. 

- Bilderna har hängts upp här i skrivarstugan i efterhand. Bilden av Valter och dom av Tommy och Bengt hängde tidigare i köket, berättar Steinby.

 

 På översta raden ser man Valter, Tommy och Bengt
 
 

- Äktenskapet ansågs som mycket lyckat och makarna fick snart tillökning när Tommy föddes, berättar Steinby. Det första hårda slaget, som Anni träffades av, var när parets tvillingflickor dog kort efter födseln. Flickorna föddes för tidigt och var för små för att klara sig. Även Tommy hade fötts som prematur, men som genom ett under klarat sig med livet i behåll.

- När så Anni blev gravid på nytt tog man det säkra för det osäkra och Anni flyttade in hos barnmorskan, där hon bodde tills pojken var född. Det enda av barnen som föddes fullgånget. Pojken fick namnet Bengt.

18 mars 1961 inträffade den andra stora tragedierna i Anni Blomqvists liv, när Valter och Tommy omkom i en fiskeolycka. Far och son hade varit ute på Bottenhavet för lite havsfiske när det blåste upp till storm. Fiskelyckan hade varit god och tillsammans med två andra fiskare från Simskäla hade man väntat lite för länge med att vända tillbaka och alla fyra fiskare omkom den natten.

Slaget var hårt mot Anni Blomqvist och många påstår att hon aldrig mera blev sig själv. Hon sörjde makens och sonens bortgång djupt och började skriva ner sina minnen av Valter och Bengt och om sin sorg. Dessa minnen skulle utmynna i hennes första bok ”I stormens spår” som kom ut 1966.

I köket står en vedspis och köksfönstret vätter rakt mot havet. Det var här vid spisen som Anni satt och skrev, tidigt på morgnarna innan det dagliga jobbet tog vid. 

När jag står i köket och ser ut över det stormande havet är min första tanke ”vilken vacker utsikt hon haft när hon skrivit”. Lika snabbt slår mig frågan; kan man se nåt vackert i ett hav som tagit det käraste man haft?

 

 Det var i köket hon skrev sina böcker
 
 

- När Annis första bok kom ut blev hon bokstavligen känd över en natt, berättar Steinby. Förlaget ville ha fler berättelser om det karga livet i den åländska skärgården och Anni föreslog att hon skulle skriva om sin fars faster Maria Lovisa Mickelsdotter (1824–1903) som med sin man flyttade ut till ön Väderskär på 1800-talet. Så föddes böckerna om Stormskärs Maja, som alltså har en verklighetsbakgrund.

I serien om Maja ingick böckerna Vägen till Stormskäret (1968), Med havet som granne (1969), Maja (1970), I kamp med havet (1971) och Vägen från Stormskäret (1973).

Det var serien om livet på Stormskär (i verkligheten Väderskär) som fick Anni att bli känd även utanför Åland, när Åke Lindman 1975 började spela in tv-serien om Stormskärs Maja på Åland med åländska teateramatörer i alla roller.

- Nästan alla ålänningar var på något sätt involverade i serien, berättar Steinby. Antingen som skådespelare och statister eller genom att låna ut saker, bygga, sköta serveringen eller på nåt annat sätt bidra med hjälp under inspelningen.

 

 Anni Blomqvist med Åke Lindman - regissören till Stormskärs Maja 

 

Serien fick stor framgång, inte minst för musiken som skrivits av Lasse Mårtenson. Eftersom Anni led av diverse psykosomatiska åkommor efter förelusten av sin man - bland annat andningssvårigheter - lämnade hon sällan sitt hem och aldrig Simskäla. I stället vallfärdade folk till Strömma, speciellt sommartid, för att få en skymt av författarinnan. Bland dessa besökare fanns bland annat presidenterna Mauno Koivisto och Urho Kekkonen.

- När hon inte orkade ta emot besök, satt hon i sin gungstol i skrivarrummet och folk fick gå förbi dörren och titta in på henne och Anni blev bokstavligt talat en levande sevärdhet.

- Anni Blomqvist hade svårt att handskas med sitt kändisskap. I byn tisslades och tasslades det och många ansåg att hon blivit högfärdig. Många misstänkte också att hennes andningssvårigheter var överdrivna och användes som en ursäkt för att slippa åka hemifrån, berättar Steinby.

- Sista gången jag träffade Anni var på hennes 80-års dag 1989. Då hade hon två år tidigare förlorat det sista barnet, sonen Bengt, i en drunkningsolycka. Då fanns inte ett uns av högmod kvar. Det var en mycket ödmjuk kvinna som tog emot födelsedagshyllningar den dagen.

- Anni var en fantastisk berättare, med enorm kunskap om livet i den åländska skärgården, men inga böcker hade publicerats utan hennes vän och författarkollega Margit von Willebrandt-Hollmérus stora och osjälviska arbete med redigering och korrekturläsning. Steinby menar att Anni Blomqvist inte helt förstod betydelsen av det arbete som Willebrandt-Hollmérus gjorde med hennes manuskript.

- När Willebrandt-Hollmérus efter Maija-serien inte längre orkade jobba med Blomqvists manuskript blev Annis böcker inte längre lika framgångsrika. Hennes romanserie om Anna-Beata, där hennes egen mormor står som före­bild för huvudpersonen, anses som medioker.

Blomqvists sista bok blev en hyllning till sonen Bengt, som även han blev offer för havet. Boken ”Havet finns inte mer” (1989) känns som ett sorgearbete där hon behandlar de kära minnena efter den sista familjemedlemmen och det var säkerligen hennes sätt att klara av ännu en förlust i familjen. Boken anses av många som en av hennes bästa.

Anni Blomqvist dog 1990 - 80 år gammal.

 

Ann-Gerd Steinby berättade med inlevelse om livet på Strömma
 
 
 
Det var inte här i skrivarstugan som Anni skrev sina böcker, utan i köket.
 
 
 
Anni Blomqvist skrev totalt 13 böcker.
 
 
 
Hennes sista bok Havet finns inte mer var en hyllning till hennes döde son Bengt
 
 
 
Annis brudklänning som hon själv har sytt
 
 
 
I mitten en bild av Anni i folkdräkt och till höger hennes fars faster Maria Lovisa Mickelsdotter som är verklighetens Stormskärs Maja
 
 
 
Alla gåvor hon fick ville hon att skulle stå framme.
 
 
 
Anni hade en ständig utsikt över havet
 
 
 
Anni Blomqvist ligger begravd i Vårdö, tillsammans med sonen Bengt.



Taggar: Ann-Gerd Steinby, Anni Blomqvist, Simskäla, Stormskär, Stormskärs Maja, Strömma, Strömmen, Visit Åland, Väderskär, Vårdö, Åland;

Sommaräventyr på Åland, del 1 - Käringsunds Viltsafari

 
 

Åker du till Åland och vill uppleva något utöver hav, stränder och skärgård - varför inte åka på viltsafari och på nära håll bekanta dig med de vilda djuren.

I Käringssund i Eckerö ligger det 32 hektar stora vilthägnet där man kan åka på en guidad tur i ett traktordraget ekipage och bekanta sig med djuren på nära håll. Med i ekipaget finns förutom en guide även mat som lockar djuren att komma fram och smaka på godsakerna - direkt ur handen på besökarna. Samtidigt kan man passa på att klia laman mellan öronen eller klappa något av ålandsfåren. 

 

 
 
 
Det är inte bara barnen som gillar viltsafari.
 
 
När jag besöker Viltsafarin i början på juli är det kö till Safarishoppen som säljer biljetter. I kioskluckan sitter Steve Elimä, som tillsammans med sin fru driver stället.

- Det var min svärfar Bengt Granberg som startade Viltsafarin 1995. För ungefär 7 år sen fick jag och min fru Kathrin erbjudandet att ta över verksamheten. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse, berättar Steve, samtidigt som han glatt hälsar nya gäster välkomna.

- Det har kommit till djur vartefter. Först var det hjortarna, sen vildsvinen och strutsarna. Nu har vi lamor och nytt för i år ålandsfåren. Vi har fler arter på önskelistan men dom måste passa in i klimatet och klara sig på vintern. Jag måste ju säga att det är en verkligt märklig syn att se strutsar springa i snön. Men dom klarar kölden bra, berättar Elimä. Vi byggde ett hus åt dom uppe vid gården men dom gick ju inte in där. Nu har dom ett hus nere vid inhägnaden som vi fyller med halm på vintern och där ligger dom och myser när det är kallt.

 

 Gästerna får ett glatt välkomnande av Steve Elimä, som driver stället tillsammans med sin fru
 
 
Snart fylls kärran med gäster och traktorn drar sakta iväg. De första djur vi möter är dovhjortar som springer i det höga gräset bredvid vägen.
 
 
- Det är svårt att säga hur många hjortar vi har för tillfället. Nu har dovhjortarna börjat kalva och dom yngsta kalvarna ligger i gräset och gömmer sig, berättar guiden.
 
Plötsligt brakar det till bland grenarna och till och med den kargaste mannen i sällskapet släpper ur sig ett ”åååh” när den ståtliga kronhjortstjuren springer ut på vägen och börjar sakta lunka efter vårt ekipage. Vilken ståtlig syn. Lite längre fram är det dags för det första stoppet där dovhjortarna och kronhjortarna blir matade. I flocken finns några bambin, dvs dovhjortskalvar, som bara är några veckor gamla.

 

 Hjortarna kunde gömma sig bland gräs och ormbunkar

 

 Den ståtliga kronhjortstjuren kände vittring av tilltugg oc följde vårt ekipage
 
 
 Vem kan motstå den här blicken?
 
 
 Bambi - några veckor gammalt kid
 

Vi åker vidare och nästa stopp blir hos lamorna och ålandsfåren som barnen med stor förtjusning matar. De fem fåren låter sig välvilligt bli klappade och en av de tre lamorna kommer fram till stängslet och rycker åt sig gräset som bjuds, medan de två övriga är mera svårflirtade.  Många barn har svårt att slita sig när det är dags att åka vidare mot vildsvinsinhägnaden. 

 

 Fåren lät sig väl smaka
 
 
En av lamorna som var mera svårflirtad och höll sig i bakgrunden
 
 
 Både barn och vuxna ville mata djuren
 

- Klappa inte vildsvinen för dom kan vara på lite dåligt humör, säger vår guide när vi kommer fram. I inhägnaden strosar både vuxna svin och några veckor gamla kultingar - totalt 12 till antal. Dom randiga kultingarna vimsar runt och är lite skygga för besökarna, men kommer fram när mat slängs fram. En av galtarna verkar vara flockens ledare och sätter ordning i leden när det blir alltför vimsigt.

 

 Vildsvinen hade flera kultingar
 
 
  Den här söta kultingen växer snart upp till ett vuxet svin på närmare 200 kg
 

Slutligen är det dags att besöka de två strutsar som strosar runt i sin inhängnad. 

- Håll i era nycklar och glasögon och allt annat som glimmar. Strutsarna är snabba att ta dom om dom kommer åt, varnar guiden innan vi stiger av. 

- Gör en boll av gräset och sträck fram handen så tar strutsarna maten ur handen, instruerar guiden och barnen börjar genast klämma till gräsbollar. Strutsarna ser respektingivande ut med sina bistra miner och sin enorma storlek men tar gräsbollarna varligt från barnens händer.

Den svarta hanen ser något sur ut och vill gärna knycka maten framför näbben på sin fru. Hon väntar tålmodigt på sin tur och får till slut sin beskärda del av godheterna.

 

 En struthane kan bli upp till 3 meter hög, väga 150 kg och springa i 70 km/h. Hjärnan väger bara 40 gram.

 

 En strutshane är svart medan honan är gråbrun.
 
 
Den manliga strutsen såg något purken ut
 

Längs hela vägen kan man se ett stort antal vilda fåglar som bosatt sig på området och dovhjortarna och kronhjortarna som springer fritt. Det är ett fantastiskt ställe för djuren med både skog, öppna landskap och vatten.  

- Det är ju lite speciellt det här stället, säger Steve Elimä. Det är som Caroline af Ugglas säger i Expressens sommarbilaga, där hon listar sina favoriter på Åland och nämner oss: Det är så skönt att åka in där för det är vi som sitter i bur och djuren går fritt.

Och jag håller med Caroline af Ugglas. Det är ett speciellt ställe och man känner av lugnet och harmonin. Framför allt ser man att djuren mår bra, trivs och njuter av sin tillvaro.

På min lista sätter jag Käringsunds Viltsafari högst upp, som nummer 1. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: Eckerö, Visit Åland, käringsund, safari, viltsafari, Åland;